Litauen
De demografiska dragen hos befolkningen i Litauen inkluderar befolkningstäthet, etnicitet, utbildningsnivå, hälsa, ekonomisk status och religiösa tillhörigheter. Befolkningen i Litauen ökade efter andra världskrigets slut, och nådde sin topp 1991 med 3,7 miljoner, men började minska efter Sovjetunionens upplösning senare samma år, vilket påverkade landet negativt.
När de sociala problemen följde efter Sovjetunionens upplösning minskade födelsetalen och befolkningen sjönk kraftigt på grund av en relativt hög dödlighet, massutvandring och en stor ökning av självmordstalet som gjorde Litauen till ett av de länder med högst självmordstal i världen.
Detta ledde till att dess befolkning sjönk under 3 miljoner år 2012, och förlorade över en fjärdedel av sin befolkning på 30 år. Från och med idag är Litauens fertilitetstal ett av de lägsta i världen. Trots att självmordsfrekvensen skulle förbli den högsta i EU, sjönk den dock med tiden.
Befolkningsutveckling och emigration
Sedan 2019 har fler litauiska medborgare återvänt till Litauen än lämnat landet, till stor del på grund av den snabbt förbättrade livskvaliteten och de ekonomiska förhållandena i hemlandet. Det finns en ökande trend bland återvändande litauiska emigranter att välja landsbygdsområden framför urbana.
Historisk demografi
De tidigaste bevisen för invånare i dagens Litauen går tillbaka till 10 000 f.Kr. Mellan 3000 och 2000 f.Kr. spreds folket från den kordfärgade Ware-kulturen över en vidsträckt region i östra Europa, mellan Östersjön och floden Vistula i väst och linjen Moskva-Kursk i öst.
Sammanslagningen med ursprungsbefolkningen gav upphov till balterna, en distinkt indoeuropeisk etnisk grupp vars ättlingar är de nuvarande litauiska och lettiska nationerna och de tidigare gammalpreussarna. Namnet Litauen – litauer – nämns första gången år 1009.
- Den primära litauiska staten, hertigdömet Litauen, uppstod i territoriet Lietuva, litauernas etniska hemland.
- Vid storfurstendömet Litauens (GDL) födelse utgjorde etniska litauer cirka 70 procent av befolkningen.
- Med förvärvet av nya rutheniska territorier minskade denna andel till 50% och senare till 30%.
Vid tiden för den största expansionen mot Kievriket landområden, i slutet av 13: e och under 14-talet, territoriet i GDL var cirka 800 000 km2 (310 000 kvm mi), av vilket 10% var etniskt litauiska.
Den etniska litauiska befolkningen uppskattas ha varit 420 000 av 1,4 miljoner i 1375 (territoriet var cirka 700 000 km2 (270 000 kvm mi) och 550 000 av 3,8 miljoner i 1490 (territoriet: 850 000 km2). Utöver ruthenerna och litauerna var andra betydande etniska grupper i hela GDL judar och tatarer.
Den kombinerade befolkningen i Polen och GDL år 1493 uppskattas till 7,5 miljoner, varav 3,25 miljoner var polacker, 3,75 miljoner rutenier och 0,5 miljoner litauer.
Med unionen Lublin förlorade det litauiska storfurstendömet en stor del av markerna till den polska kronan (se demografin för det polsk-litauiska samväldet). En etnisk litauisk andel var cirka 1/4 i GDL efter att unionen Lublin hölls fram till delningarna.
Det var mycket förödelse och befolkningsförlust under hela GDL i mitten och slutet av 17th century, inklusive den etniska litauiska befolkningen i Vilnius voivodeship. Förutom förödelsen minskade den rutheniska befolkningen proportionellt efter de territoriella förlusterna till det Kejsardömet Ryssland.
År 1770 fanns det cirka 4,84 miljoner invånare i GDL, varav den största etniska gruppen var rutenier, cirka 1,39 miljoner – litauer.
Den här artikeln har skrivits med AI-stöd utifrån flera nyhetsrapporter och granskas av våra redaktörer enligt våra redaktionella principer. Redaktionella riktlinjer · Tips & kontakt
Kommentarer 0